En av Stockholms vackraste kyrkor är Katarina kyrka på Södermalm, som syns på långt håll. Den byggdes på 1600-talet, när den svenska huvudstaden började expandera och invånarna i de nya stadsdelarna bildade nya samhällen. Den magnifika barockbyggnaden med en grundplan i form av ett grekiskt kors är den första centralkyrkan på svensk mark. Två gånger förstördes kyrkan nästan helt av bränder, men efter den första branden fick den det nuvarande åttkantiga klocktornet.
Katarina Kyrka
St. Catherine's kyrkas begynnelse
År 1654 hade befolkningen i stadsdelen Södermalm vuxit så mycket att man behövde en ny kyrka (utöver den äldre Maria Magdalena-kyrkan). Den nya byggnaden skulle ersätta det lilla Sturekapellet, som den svenske kungen Johan III hade byggt 1580 på den plats där man 60 år tidigare hade bränt kropparna av de adelsmän som mördats i blodbadet i Stockholm.
Sverige var vid det här laget en stormakt och den då regerande kungen Karl X Gustav hade stora planer för stadsdelen Södermalm. Den nya kyrkan, uppkallad efter hans mor Katharina, skulle bli en monumental byggnad för sin tid.
Byggandet av kyrkan tog flera decennier. Enligt ritningar av arkitekten och senare borgmästaren i Stockholm, Jean de la Vallée, påbörjades arbetet 1656, men var inte färdigt förrän 1695. Jean de la Vallées grav ligger i kyrkans södra korsarm.
Den första branden 1723
När den nordöstra delen av Stockholms stadsdel Södermalm förstördes av en brand 1723 brann även Katarina kyrka. Tornet och stora delar av taket kollapsade, och det återstod inte mycket mer än ytterväggarna. Ombyggnaden genomfördes av arkitekten Göran Adelcrantz, som hade erfarenhet av kyrkobyggnader. Det ursprungliga låga tornet i mitten ersattes av det nuvarande, mycket kraftigare tornet, och kyrkan fick sin karaktäristiska form, som än i dag dominerar Södermalms siluett. Adelcrantz son Carl Fredrik, som skulle bli en av de viktigaste samtida arkitekterna, var med och ritade altaruppsatsen och predikstolen och deltog i inredningen. (Det är dock omtvistat i vilken utsträckning dessa ritningar faktiskt producerades av sonen ensam).
Den andra branden 1990
År 1990 brann kyrkan igen; några konstskatter kunde räddas, men mycket brann ner. Det var bara på grund av allmänhetens och mediernas starka intresse som man beslutade att återuppbygga Katarina kyrka. Under arkitekt Ove Hidemark rekonstruerades exteriören, men interiören anpassades till moderna krav med traditionella material och byggtekniker.
De förstörda kyrkklockorna från början av 1800-talet har ersatts av kopior som drivs elektriskt och klockas med GPS från Frankfurts atomklocka. Altaret och orgelfronten är kopior av barockens original. Det som inte förstördes i branden (kyrksilvret, ett mindre krucifix och andra föremål) finns delvis i vitriner, delvis fortfarande i bruk. Klockorna gjöts i Ystad 1991/92 enligt historiska förlagor och delvis med hjälp av originalmaterial. Mellan de två flyglarna i den dubbla trappan som är uppkallad efter Karl XII, under kyrkans södra portal, står den gamla kyrkklockan från 1723, som räddades i branden 1990. En stor del av kostnaderna för återuppbyggnaden täcktes av donationer.
Kyrkobyggnaden
Kyrkobyggnadens korsarmar är lika långa och ingången ligger på den västra sidan. Små paviljonger står i de inre hörnen av flyglarna. Över korsbyggnaden uppfördes en fyrkantig bas som i sin tur stöder kyrkans åttasidiga torn. Det sista elementet är en mäktig kupolkonstruktion med koppartak och en diameter på nästan 23 meter. I söder har byggnaden en källare på grund av sitt läge på en bergssluttning, och en öppen trappa uppkallad efter kung Karl XII leder till ingången på denna sida. Fasaden är putsad i gult, alla dekorativa element (av puts och sandsten) är ljusgråa.
Kyrkogården vid St Catherine's Church
Kyrkan ligger på en kyrkogård som är cirka 160 x 160 meter stor och vars träd växte först efter att ett jordlager mödosamt hade lagts på. På kyrkogården ligger flera kända personer begravda, till exempel politikern Anna Lindh och poeten Per Anders Fogelström, vars roman Sommaren med Monika stod som modell för Ingmar Bergmans film med samma namn från 1953.
